Vacker & ståtlig som få... Vild & galen som få... Lydig som få... Snäll, snäll, snäll som få... GLAD som få... Det var du!
Lika kort som ditt liv blev, lika intensivt levde du dina dagar - som om du visste...
Smärtan från din spondylosdrabbade rygg blev värre och värre, och vi var tvungna att ta oss igenom Det Tunga, Det Svåra, du och jag.
Ingen hund skall behöva leva med den smärtan - och definitivt inte du, Liam! Inte en hund som du, en hund som gav sitt yttersta vad det än gällde. En hund som levde för att springa snabbare än vinden, älskade att hoppa högre än högt, som njöt så av att låta kroppen få arbeta. Nej, du förtjänade ett bättre liv än så.
Jag hoppas att du förstår... Jag hoppas att du vet... Och mer än någonting annat hoppas jag att du nu är smärtfri, att du nu kan springa, springa, springa och leka och hoppa hur mycket du vill utan en kropp som skriker. Att du har massvis med mjukisdjur att bära omkring på och att du får bada gyttjebad och simma i varma sjöar hur mycket och så länge du vill...
Men jag saknar dig ju, min glada, galna, genomsnälla tok-Liam!
Minna Anttonen
4 februari 2010 08:14
Marianne, I am so sorry that You just had left Your beatiful giant on the rainbow bridge. I know it hurts really :( Nothing can make it better, only time will help and lots of beautiful memories !
http://www.inspes.com
Barbro
4 februari 2010 09:20
Ja, Liam finns också för alltid i mitt hjärta som en av tre otroligt charmiga, lekfulla och orädda "ryssvalpar" . Med förhoppning om ett långt händelserikt och lyckligt liv lämnande han han oss för att bo hos dig Marianne - nu blev det inte som vi önskade men jag vet att även om hans liv blev alldeles för kort så fick han ändå ett lyckligt liv med såå mycket kärlek från dig.
Tack Marianne för all omvårdnad och all den kärlek som du gav honom.
Du ska veta att många tankar har gått till dig och Liam under dom här åren och att jag önskar dig all lycka.
Kram Barbro
http://kantbergetskennel.se
Anita
4 februari 2010 11:17
Läser med tårar i ögonen, men det var av kärlek som du måste fatta detta svåra beslut, och vi vet att han inte behöver ha ont längre.
Kram
Anita och kennelpojken
Tina
5 februari 2010 12:05
Åh Marianne...
Vilket jäkla skit.
Du vet att du gjorde rätt - fast det känns för jä-ligt rent ut sagt. Tur att du har två andra underbara kompisar som finns där och kan trösta så mycket bättre än vad någon människa någonsin kan göra.
Stooor och lååång kram till dig.
http://www.tinric.com
Maria
5 februari 2010 15:11
ursh vad tomt det blir, ursh vad ont det alltid ska göra. Klart han har både gyttja och mjukisdjur där han är, för en hundgud eller djurgud kanske man ska säga, det måste det finnas. Sedan vad som finns för oss,,,,,ja det får framtiden utvisa :-)
Du var stark, och det måste man vara för att vara en bra djurägare!
kram
Frida
18 februari 2010 07:47
Så ledsamt, Marianne.
Men du fattade helt rätt beslut. Men det vet du redan.
Omgiven av gyttja och mjukisdjur röjer han i en evigt ungdomlig kropp. Utan det onda.
Han svischar fram i en faslig fart. Han stannar upp en kort sekund, och sänder ett varmt och evigt tack till sin älskade matte som blev kvar på jorden.
Vila i frid, gossen.
En stor varm kram till dig, Marianne.
//Frida
http://www.deveritas.se