PRECIS så här ville jag att headern skulle se ut! Guld!

Och en jäkligt snygg Josef har du också  

Upplevt utanför McDonalds:

En stram kvinna med mungiporna nere vid skorna stannar till framför Herr Ryss.

- Jag förstår minsann varför du importerade DEN DÄR!

Jag inväntar fortsättningen...

- Bara för att han är SNYGG! utbrister kvinnan irriterat och lägger till ett effektfullt hånskratt.

- Om uppfödarna bara kunde sluta bry sig om utställningar och sluta avla på snygga skithundar och förstöra brukshundarna och... Åh jag blir så aaarg! fräser hon innan hon stolpar iväg med bestämda kliv...

Jaa, vad säger man... Stackars vackra hund :-)

Är den här för att stanna nu?

Dagen har bjudit på fantastiskt väder! Inte bara jag har njutit, utan även snöstorm-och-20-minusgrader-älskande Herr Ryss har sett ut som om han uppskattat solen och vårvärmen. Fast jag tror nog han sörjer, lite grann åtminstone, att inte denna vinter lämnat efter sig några biabäddar av snö...

April 2010:

Den 6 mars somnade Isak in, 11 år och 5 månader gammal  

En mildare, vänligare personlighet än Isak är svårt att finna. Att beskriva honom för någon som inte kände honom är nästan omöjligt. Underbar, helt enkelt.

Jag är så glad att du iallafall har Josef nu, Agneta - men ödet brukar ju vara på din sida...

Syster Iris har väntat på dig länge, och säkerligen återupplever ni nu era vilda pyjamaspartyn :-)

Skyeotts Peejays & Skyeotts Party Pooper:

Om HD, ED, ledutveckling: HÄR.

I söndags var det dags för SSBTKs årsmöte - och ett mycket trevligt, lugnt och städat sådant blev det. Tummen upp för alla som var där! Tyvärr kom efterdyningarna från mötet redan på kvällen, och lämnade en bitter eftersmak som envist håller sig kvar...

Så mycket mer känner jag att jag inte behöver skriva egentligen - Tina, en av mina kära UK-kollegor, bloggade så alldeles utmärkt om hela alltet att ni helt enkelt får läsa HÄR.

Handen på hjärtat är staffeklubben en trevlig klubb att vara verksam i, med en majoritet av snälla, trevliga, respektfulla människor. Tappar vi det det roliga i det hela, ja glädjen, då orkar ingen av oss - så låt oss se till att det förblir så! :-)

Om höftledsröntgen: http://stoltaebbas.bloggplatsen.se/2009/10/12/2072695-lars-audell/Cachad/

Man kanske inte håller med om precis allt, men läsvärt är det!

En gång i min ljuva ungdom ägde jag en hanhund av en helt annan ras än de jag har omkring mig idag. Trevlig, snäll, okomplicerad, helt ok att jobba med. Han hade toppenhöfter och -armbågar, vilket då var ganska ovanligt på rasen. Han var en sunt välkonstruerad kille, utan de överdrifter som kunde förekomma. Han vann han en hel del på utställning, sparsamt visad med flertalet cert, BIR och några grupplaceringar.

Min ungdom till trots hade jag en del år bakom mig inom hunderiet och hade med brinnande entusiasm tillskansat mig en hel del kunskap, både genom egen erfarenhet men framförallt genom att lyssna på och lära av "de äldre". Ändå var jag oerhört naiv och saknade massvis av både kunskap och erfarenhet, det inser jag idag...

Man ville använda min hane i aveln. Och jag slog bakut. Mitt svar var: "Absolut inte!"

I könsmognadsperioden, runt året där, hade han gått igenom en kort period av de hudproblem som ofta(st) poppade upp just då i rasen. De flesta hundars immunförsvar kämpade sig igenom den här tiden, men många levde sina liv med kroniska immunförsvarsrelaterade hudproblem. Och det visste jag ju, så därför var min envisa respons när frågan kom på tal alltid: "No way!"

I  min ungdomliga och faktiskt oerfarna enfald var jag oförmögen att se det stora hela. För mig var allt svart eller vitt - han hade ju faktiskt varit "sjuk" en gång. Han var ju inte perfekt!

Vad jag inte förstod då var det komplexa i att föda upp hundar. Jag insåg inte att man måste kompromissa, att man måste väga för- och nackdelar emot varandra. Att man faktiskt måste acceptera vissa skavanker och vissa "problem" när det finns större och framförallt allvarligare issues att jobba emot.

Jag kunde helt enkelt inte acceptera att man ibland måste använda den där kanske inte så supersnygga hanen med 2:or på höfterna (ja, det var på Den Tiden ;-)) pga hans sunda anatomi, hans friska hud och hans nya blodslinjer. Eller tiken med det där fula huvudet som gått igenom en 4-månaders period av lite hudknas i 1-års åldern, men som faktiskt hade en helt ok ledstatistisk bakom sig trots att man inte alls röntgat rasen under många år.

Jag förstod inte att avel inte är så enkelt som det kan se ut på papperet, att jag kanske var lite fel ute i mitt "frälsa rasen från ondo-tänk". Eller så ville jag inte förstå ;-)

Idag inser jag hur korkad jag var i min envishet och naivitet, att jag nog inte gjorde rasen den tjänst jag då var så säker på att gjorde. Min friska hane - för det var han, ända till sin död - hade behövts inom rasen, tack vare sitt temperament, sin sundhet, sin för Sverige unika linje på pappans sida, sin ledstatistik och sin exteriör.

Men det var betydligt enklare när världen var antingen svart eller vit.....