Det har varit lite si och så med Julias mående den senaste tiden - anfallsfrekvensen har ökat och det har även påverkat hennes allmäntillstånd på ett svårdefinierbart sätt. Dock ser anfallen annorlunda ut än tidigare - de är "lättare" och väldigt kortvariga. Det kan låta positivt, men att de är "mindre" är inte enbart av godo. Det är lätt att missa att hon har/har haft anfall, vilket ju innebär att Mitt Hjärta förmodligen har mer frekvent förekommande anfall än vad jag har koll på.

När man lever med en hund med en obotlig sjukdom lever man också ständigt med tanken "tänk om..." Och de senaste veckorna har tankarna och oron och den där jobbiga klumpen i magen funnits där oftare och känts närmare än vanligt. Jag har funderat tyst, funderat högt och diskuterat med människor omkring oss: Gör jag rätt som kämpar för Julia? Hur är hennes livskvalitet, egentligen? När är det dags att släppa taget? Frågor som helt enkelt inte har några konkreta svar, men om jag känner mig sälv rätt så tror jag nog att den dagen det är dags - då kommer jag också att veta det, utan tvivel.

Sen finns det ju dagar som idag! Dagar när Prinsessan mår riktigt, riktigt bra - när det lyser och gnistrar av glädje och lycka och faktiskt välmående om hela hunden!  

Det var en gång en kanin, en gråbeige & vit liten gosedjurskanin...

För att göra primadonnans dag ännu bättre blev det ett litet uppställningsfoto...

"-Jag kan minsann fortfarande! Kanske inte i min glans dagars form, och lite grå om nosen - men jag kan!"

 Och så var det ju Ryssen.....

Jag vet inte jag, men Igor måste ha nån special-deal med Kung Bore - det slutar ju liksom aldrig snöa...

När jag öppnade ytterdörren i morse och den här 15 minusgrader kalla vyn mötte oss vände Prinsessan om snabbare än blixten och rusade tillbaks till soffan och de varma, gosiga fleecefiltarna...

Ryssen däremot, hade en helt annan åsikt om vädret: "YEEEHAA!!!!!"      

Leta leksaker i snön är bland det roligaste som finns...

Jag vaknade 6.30 med en alldeles speciell känsla, slog upp mina mörkbruna, funderade... Vad är det som händer idag? Jo, min födelsedag!!! 2 år! Undrar om Hon planerat något speciellt för mig... Men tja, det är väl bäst att inte förvänta sig för mycket - Hon glömde ju faktiskt min 1-års dag i Sverige :-/ Vårt 1-års jubilem! Att Hon bara kunde glömma! Jag blev faktiskt besviken. Men min födelsedag kanske Hon kommer ihåg iallafall... När Julia fyllde år så kom det presenter från både när och fjärran - ett presenthav hade hon omkring sig minsann. Inte för att inte Julia förtjänar det - för det gör hon! Hon är så söt och rolig den tjejen, en riktig läckerbit , och vad jag förstått av allt snack runt henne så är hon en Prinsessa - vad nu det är??? Men visst vore det roligt om jag kunde bli ihågkommen jag också...

/Igor.

Nädå, så tänkte han förmodligen inte  Men visst får man lite dåligt samvete när man i diverse bloggar läser om och ser bildbevis på hur fyrbeningarna blir firade på sina födelsedagar...

Mr Igor fick visserligen ingen födelsedagstårta utan bjöds istället på en härlig 2½ timmes tur längs Upplandsleden, på tu man hand med matte, och jag tror nog ändå att det uppskattades mer än ett tårtkalas!

innan jobbet blev det lite godissök här hemma. Bildkvaliteten är inte den bästa, men men :-)

Jag har länge tänkt ta mig en tur till Fjällnora, ett friluftsområde som ligger mellan Almunge och Uppsala. Har hört så många prata om de underbara vandringsstigarna, det fina hundbadet med sandstrand, djuren och de ansvarsfulla (!) hundägarna som frekventerar området.

Igår åkte jag så dit med Igor - och det var helt underbart mysigt! Vi mötte en hel del hundar, samtliga under kontroll med hänsynsfulla ägare. Yippee! Hit tänker jag återkomma ofta!

Idag, efter att Liam och Julia fått varsin cykeltur som avslutades med bådas favvomotion simning, styrde jag och Igor kosan mot Fjällnora igen. Idag var vi där mitt på dagen, det var mycket  mer folk, massvis med barnfamiljer och hundar som var på väg ner emot badet - ypperlig socialträning för bästa rysspojken. Han tar dock det mesta med ro, bryr sig inte speciellt mycket om andra hundar - inte ens den mindre trevliga sorten... Otroligt skönt! Vi valde dock bort hundbadet och tog oss istället en låååång tur i skogen på de fina stigarna, träffade på lite får och kossor och på sluttampen blev det även något av en - släktträff ;-) ;-) ;-)