Ja, i tisdags fick jag nog. Orkade helt enkelt inte vara kvar hemma där varje skrymsle och varje vrå, hela atmosfären skriker: Julia! Så jag flydde. Slängde in lite kläder, dator, hund och hundgrejer i bilen och drog.

Så nu sitter jag här i stugan utanför Vårgårda och försöker hitta någon form av balans igen. Igor ligger här på mina fötter i detta nu, och även han behöver nog "finna sig själv" som ensamhund.

I morgon bär det av hemåt igen, men det har verkligen varit guld att kunna vara här. Lite neutral mark, ett litet andningshål.

Inte har jag gjort mycket inte - suttit och tittat ut över sjön, funderat, skrivit, sovit, ätit, strosat runt lite med Igor... Existerat.

TACK ALLA, för stöttande mail, blogginlägg, meddelanden och telefonsamtal!

Att jag aldrig mer skall få mötas av hennes vackra, lyckliga ögon, aldrig mer få se, höra, uppleva, känna, leva tillsammans med min Julia... Det känns bara så... så konstigt och så FEL!!!!

Min Prinsessa, den vackraste, underbaraste, mest speciella lilla Julia sover nu...

I nästan precis 2 år slogs vi emot epilepsin, Julia & jag.

I måndags vann den över oss, denna helvetiska sjukdom. Vi förlorade.

Jag var förberedd - men jag var inte redo... Inte än! Inte nu!

Tankarna är ett enda virrvarr, hela jag är dränerad på kraft och energi... Tårarna flödar, mitt hjärta skriker, min kropp värker... Det gör ont! Så fruktansvärt, vidrigt ont!

ÄLSKADE JULIA, om du bara visste hur mycket jag saknar dig!

Snälla, snälla, snälla ni - glöm inte epilepsi-forskningen på staffordshire bullterrier i Finland!!! Ignorera inte detta, tänk inte: Det drabbar inte mig... Finner man genen/generna som orsakar ep på vår fantastiska ras så kommer öden som mitt & Julias (och många andras) enkelt att kunna undvikas - ingen staff kommer att behöva drabbas, och inga valpköpare/staffeägare kommer att behöva förlora sin bästa vän pga just denna tyrann till sjukdom.

Låt din hund bidra med sitt blod, sitt DNA, till forskningen - ett simpelt blodprov är ju det enda som krävs: http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi

Vacker & ståtlig som få... Vild & galen som få... Lydig som få... Snäll, snäll, snäll som få... GLAD som få... Det var du!

Lika kort som ditt liv blev, lika intensivt levde du dina dagar - som om du visste...

Smärtan från din spondylosdrabbade rygg blev värre och värre, och vi var tvungna att ta oss igenom Det Tunga, Det Svåra, du och jag.

Ingen hund skall behöva leva med den smärtan - och definitivt inte du, Liam! Inte en hund som du, en hund som gav sitt yttersta vad det än gällde. En hund som levde för att springa snabbare än vinden, älskade att hoppa högre än högt, som njöt så av att låta kroppen få arbeta. Nej, du förtjänade ett bättre liv än så.

Jag hoppas att du förstår... Jag hoppas att du vet... Och mer än någonting annat hoppas jag att du nu är smärtfri, att du nu kan springa, springa, springa och leka och hoppa hur mycket du vill utan en kropp som skriker. Att du har massvis med mjukisdjur att bära omkring på och att du får bada gyttjebad och simma i varma sjöar hur mycket och så länge du vill...

Men jag saknar dig ju, min glada, galna, genomsnälla tok-Liam!

firar jag idag :-)

Idag, för 16 år sedan, satte vi oss i bilen jag och ett par kompisar, lyckliga och förväntansfulla, för att hämta hem min allra första staffe - min älskade, såååå personlige "Kevin", Sunstaffs Brownie McGhee. Några år tidigare hade jag fallit handlöst för "Ida", Jaramillos Bloomingdales, för att strax därefter under ett besök på kennel Farmaren/Sunstaff bli överväldigande varmt välkomnad av "Arnie", Lawbury Showcase of Cradbury - och kärleken till staffordshire bullterriern var ett faktum! Det skulle dock dröja några år till innan min alldeles egna staffepojke gjorde entré. Erkännas skall att jag innan mitt första nära 'real life encounter' med en staff inte för mitt liv kunde förstå hur det överhuvudtaget kunde finnas någon som ville ha dessa fula, konstiga, ocharmiga hundar. HAHAHA, tänk så det kan gå! Och tänk så oerhört fel man kan ha!!!

Nåväl, under hela resan från Gävle till Östgötagatan satt den lilla valpen på min axel och kikade nyfiket ut mot världen. Han absolut vägrade lägga sig i knät, utan satt där så stabilt på axeln som en äkta liten "papegoj-staffe" och kvittrade :-)

Maken till genomsnäll hund vet jag aldrig om jag träffat, varken förr eller senare. Vuxna människor, barn, valpar, katter, lammungar, marsvin... Två eller fyra ben, det spelade ingen roll - alla bemöttes de av samma innerliga kärlek ifrån allas vår Kevin.

Att det inte finns fotobevis på hur Kevin tog hand om mitt lilla marsvin och hennes fyra pyttesmå bäbisar är så otroligt synd - jag ser det hela framför mig klart och tydligt än idag och ingenting skulle mer än den bilden kunna beskriva Kev's varma, mjuka personlighet för er.

Drygt 7 år gammal lämnade Kevin oss pga en hjärntumör, alldeles alldeles för tidigt...

1000 pussar till dig, underbaraste Kevin! Jag vet - och du vet - att vi är många som saknar dig!

När man omger sig med djur är det verkligen upp och ned, framgångar och motgångar, tragedi och glädje om vartannat...

Idag, strax innan jag åkte iväg för att kika på några Julia-barnbarn på Marias & Matthias valpträff för A- & B-kullarna, damp det ner ett mail ifrån Nicolaijs dotter Chilis husse. Efter en tids kamp emot cancer, med en husse som gjorde allt för sin vän vid sin sida, orkade Chili inte längre och fick somna in stilla och värdigt den 5 augusti kl 17.10

Jag skulle vilja dela med mig av hela brevet, ett brev som genomsyras av värme, kärlek och vänskap. Men jag väljer att avsluta bloggen med raderna om Chilis fina sista tid:

"Sista dagarna fick hon gå till alla sina favoritställen inne i stan och ute i skogen och ta adjö av dem i egen takt och bara bli ompysslad. Klockan 3 i onsdags fick hon följa med mig ut en sista gång och bada på ett par av sina gamla badplatser i skogen. För första gången på fyra dagar HOPPADE hon ut ur buren och SPRANG ner till vattnet. När vi kom hem strax innan klockan 5 bar knappt benen längre. Chili levde ALLTID sitt liv för fullt och tog ut det absolut sista hon hade kvar av sina krafter. Hon var fantastisk ända in i det sista."

Våra tankar är hos er, Magnus & "storasyster" Wilma...

I fredags fick han somna in, vår nära hundvän Elias...

Ingen sjukdom mer, ingen smärta, inget elände...

Sov så gott, vännen! Och hoppas att det finns sköna soffor och sängar där du är nu - med mjuka kuddar och härliga täcken för en whippetpojke att mysa i...

Åren 1993 & 2000:

Bild 1: En nyopererad liten Kev och hans nyskalade fadersfigur/idol Winston

Bild 2: 7 år gammal tillsammans med Världens Bästa Varghund Dixie

Min vackra riesenflicka Tina hade en alldeles speciell relation till lilla fröken Iris :-) När Iris så snabbt och tragiskt gick bort märkte jag till min förvåning ingen större reaktion från Tinas sida. Ändå tills vi under en promenad i Stora Staden såg en liten brindle staffetik på håll - Tina skreeeeek och studsade av glädje...