winniehurst

Inlägg publicerade under kategorin Epilepsi

Av Marianne - 14 juli 2010 19:52

Min Prinsessa, den vackraste, underbaraste, mest speciella lilla Julia sover nu...

I nästan precis 2 år slogs vi emot epilepsin, Julia & jag.

I måndags vann den över oss, denna helvetiska sjukdom. Vi förlorade.

Jag var förberedd - men jag var inte redo... Inte än! Inte nu!

Tankarna är ett enda virrvarr, hela jag är dränerad på kraft och energi... Tårarna flödar, mitt hjärta skriker, min kropp värker... Det gör ont! Så fruktansvärt, vidrigt ont!

 

ÄLSKADE JULIA, om du bara visste hur mycket jag saknar dig!


          

Snälla, snälla, snälla ni - glöm inte epilepsi-forskningen på staffordshire bullterrier i Finland!!! Ignorera inte detta, tänk inte: Det drabbar inte mig... Finner man genen/generna som orsakar ep på vår fantastiska ras så kommer öden som mitt & Julias (och många andras) enkelt att kunna undvikas - ingen staff kommer att behöva drabbas, och inga valpköpare/staffeägare kommer att behöva förlora sin bästa vän pga just denna tyrann till sjukdom.

Låt din hund bidra med sitt blod, sitt DNA, till forskningen - ett simpelt blodprov är ju det enda som krävs: http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi

Av Marianne - 7 juli 2010 19:41

Det har varit lite si och så med Julias mående den senaste tiden - anfallsfrekvensen har ökat och det har även påverkat hennes allmäntillstånd på ett svårdefinierbart sätt. Dock ser anfallen annorlunda ut än tidigare - de är "lättare" och väldigt kortvariga. Det kan låta positivt, men att de är "mindre" är inte enbart av godo. Det är lätt att missa att hon har/har haft anfall, vilket ju innebär att Mitt Hjärta förmodligen har mer frekvent förekommande anfall än vad jag har koll på.

När man lever med en hund med en obotlig sjukdom lever man också ständigt med tanken "tänk om..." Och de senaste veckorna har tankarna och oron och den där jobbiga klumpen i magen funnits där oftare och känts närmare än vanligt. Jag har funderat tyst, funderat högt och diskuterat med människor omkring oss: Gör jag rätt som kämpar för Julia? Hur är hennes livskvalitet, egentligen? När är det dags att släppa taget? Frågor som helt enkelt inte har några konkreta svar, men om jag känner mig sälv rätt så tror jag nog att den dagen det är dags - då kommer jag också att veta det, utan tvivel.


Sen finns det ju dagar som idag! Dagar när Prinsessan mår riktigt, riktigt bra - när det lyser och gnistrar av glädje och lycka och faktiskt välmående om hela hunden!  


Det var en gång en kanin, en gråbeige & vit liten gosedjurskanin...


För att göra primadonnans dag ännu bättre blev det ett litet uppställningsfoto...

"-Jag kan minsann fortfarande! Kanske inte i min glans dagars form, och lite grå om nosen - men jag kan!"


 Och så var det ju Ryssen.....

     


Av Marianne - 28 februari 2010 18:55

Födelsedagen börjar lida mot sitt slut för det kvällströtta födelsedagsbarnet, och jag tror nog hon är nöjd med dagen...

Hon slapp bli stucken och tappad på blod idag, eftersom hon ändå mår synbart ok så avvaktar vi till imorgon. Ögonvitorna har fått en ännu gulare ton idag, så något är uppenbarligen inte ok. Men vi får se vad proverna visar imorgon.

Hjälp är också på väg hela vägen från USA :-) Tack snälla Debbie, Jaconi's Giant Schnauzers! Milk thistle är ett naturpreparat som används, och även rekommenderas av veterinärer i USA, i kombination med fenobarbital. Detta tistelextrakt hjälper bland annat till att rena levern och kan även stärka leverfunktionen. Och efter vad Debbie berättade för mig idag så ser jag verkligen fram emot att paketet når oss så fort som möjligt! 


När det nu inte blev någon Uppsala-resa åkte jag och hundarna till Norrtälje istället, för en lång promenad i regn och snömodd och gucka på flygfältet - härligt födelsedagsväder, tyckte Julia! Trots vätan, genomblöt riesenpojke och genomblöta skor är jag böjd att hålla med födelsedagsbarnet - mycket, mycket bättre än arktisk kyla och snö!

Passade även på att inhandla Prinsessans traditionsenliga födelsedagsgodis - så efter en nyttig middag för de fyrbenta bestående av renkött och laxolja var det dags för den efterlängtade desserten:

  

Ett litet snedsteg från hennes annars så superhälsosamma diet - men fyller man år så gör man, eller hur??!!


Återigen, håll tummarna för oss imorgon när både hund och bil skall besiktigas...


Ha det!

Av Marianne - 28 februari 2010 02:42

Japp, det blir hon - vackraste, goaste, härligaste Julia!  

Och de tre utropstecknen i rubriken är där just för att vi, för 1½ år sedan när hennes epilepsi bröt ut, nog inte var många som trodde att hon skulle få uppleva sin  7-årsdag. Men fortfarande är hon här och det i allra högsta grad - i detta nu ligger hon här tätt bredvid mig i soffan och snarkar så gott, mitt hjärta.


Här under kvällen fick jag dock lite skrämselhicka... Julia visade redan under eftermiddagen tecken på att allt inte var riktigt 100, och framemot kvällen visade hon symptom på vad som kan betyda att levern inte fungerar riktigt som den skall - gulaktiga ögonvitor, hon kissade mörkbrunt etc. Detta kan vara en biverkning av medicinen. Hjärtat var långt uppe i halsgropen kan jag lova! Jag brukar kunna hålla paniken stången i såna här situationer, men den här gången var det svårt... 

Efter samtal med hennes veterinär kände jag mig dock lite lugnare. Att åka in med henne akut en lördag kväll/natt (vilket ju då hade blivit Ultuna och det undviker jag helst...) hade ju inte lett till så mycket mer än inläggning, och den stressen behöver hon verkligen inte. Och hon var/är inte märkbart dålig. Provtagning kan ju faktiskt vänta åtminstone till imorgon. Så jag håller henne under björnkoll under natten och morgonen, ringer veterinären under förmiddagen, så bestämmer vi då om vi kan avvakta ända till måndag. Underbart med en veterinär man alltid kan höra av sig till när man är orolig - och som tar ens "nojjor" på allvar!


Så håll tummarna nu för att det här bara är något tillfälligt, något som går att fixa!!!

Vi vill faktiskt ha den här leende damen kvar hos oss ett bra tag till!


Grymt söt var hon som liten bäbis, min älskade Julia:

 

Och 1 år senare, för nästan exakt 6 år sedan idag, hade hon vuxit till sig och blivit en riktig skönhet minsann:

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN

   Prinsessan Julia!         

Av Marianne - 29 januari 2010 17:15

Epilepsi igen, och denna gång en riktig solskenshistoria!    

Jag fick denna hemsida skickad till mig av en vän i USA: http://www.corysstory.com/.

Sandy DeMers håller på att skriva en bok om sin resa genom åren tillsammans med epilepsi-drabbade labradoren Cory. Cory diagnosticerades med idiopatisk epilepsi redan som valp, och vid 4 års ålder hade anfallsfrekvensen eskalerat till ungefär 1 anfall i månaden. Sandy började då söka alternativ till de starka mediciner den konventionella veterinärmedicinen hade att erbjuda, preparat som såsmåningom (i de flesta fall) påverkar leverfunktionen hos hunden. Cory sattes - precis som Julia -på en strikt diet av rå föda, och hans hälsotillstånd förbättrades ganska omgående. 

Idag är den gula labben 12 år gammal och har nu varit anfallsfri i snart 5 år!!!

  

Av Marianne - 8 januari 2010 21:00

Hundarna ÄLSKAR kostomläggningen som skedde i det här huset pga Julias sjukdom...

      

Av Marianne - 31 december 2009 15:30

och det jag främst tänker på en dag som denna är hur oändligt tacksam jag är över att Julia fortfarande finns här hos oss!   Hon mår strålande, hon är glad och lycklig, och det senaste dryga halvåret har hon bara haft två anfall. I ärlighetens namn, ett helt år till med Prinsessan trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva när jag satt här och skrev förra årets nyårsafton...

Älskade Prinsessa, din envishet kanske lönar sig ibland?!



Ett GOTT NYTT ÅR

 

önskar vi er alla!

 

    

Av Marianne - 30 augusti 2009 21:50

har nu gått sedan Julia fick sitt första anfall. Över 1 år. I ärlighetens namn, för mindre än 6 månader sedan kunde jag aldrig, aldrig föreställa mig att hon skulle finnas kvar hos oss så här länge. Men det gör hon - och hon mår bra! Riktigt, riktigt prima!!! Min kämpe till staffetjej :-)


Jag satt här igår och gick igenom alla epilepsihistorier jag fått in under det här året, och den krassa verkligheten är ju att de flesta drabbade hundar inte lever mycket längre än 1 år efter denna vidriga sjukdoms debut - om ens det. Det är en fruktansvärd sjukdom som tär något oerhört, inte bara på hunden utan även på dess omgivning. Man känner sig svag, liten och maktlös inför det lidande som drabbar ens vän och familjemedlem. Och jag avskyr den känslan!!!

Efter otaliga långa timmar framför internet på jakt efter information, tips - helt enkelt en gnutta hopp! - så fann jag några halmstrån att greppa efter. I slutet av maj lade jag över Miss J på rå föda innehållande bl a mycket kalkon (den höga serotoninhalten påstås kunna påverka i positiv riktning), hög halt av omega-syror, inget spannmål. Jag försöker utsätta henne för så lite stress som möjligt. Just det är en svår och ständig balansgång eftersom all stress, även för hunden positiv sådan, bevisligen kan leda till anfall - hon måste ju ändå få leva ett värdigt och roligt liv!

Faktum är att Julia idag mår strålande! Hon är glad, pigg och aktiv igen. Hennes päls gnistrar och hon börjar återfå forna dagars Julia-former ;-) Hon har haft ett anfall på 13 veckor - och det är nästan ingenting. Jag har t o m minskat på medicineringen! Om denna makalösa förbättring i hennes hälsotillstånd beror på de förändringar vi genomfört, det kan självklart ingen bevisa. Det enda jag med säkerhet vet, det är att den Julia som finns här idag inte alls är samma Julia jag levde med och led med under årets första månader!


Under mina efterforskningar fann jag något mycket intressant, en teknik kallad OC (Ocular Compression): http://www.canine-epilepsy.com/Ocularcompression.html

När jag märkte att det senaste anfallet var på G fick jag möjlighet att försöka mig på detta. Om det var OC-tekniken som fungerade eller om det berodde på andra orsaker, det vet jag inte, men jag kunde känna hur spänningarna i Julias kropp släppte mer och mer. Det väntade anfallet klingade helt enkelt av och blev inte värre än en liten ryckning i bakbenen. Jag var mållös vill jag lova!


Epilepsi är en hemsk, förrädisk sjukdom, och man lever hela tiden med vetskapen om att den kan slå till ordentligt när man minst anar. Det finns i bakhuvudet hela tiden. Men just nu så njuter jag bara av min älskade hund som i detta nu ligger här tätt intill mig i soffan och snarkar. Jag njuter av hur bra hon mår, hur strålande frisk hon ser ut, hur glad och lycklig hon är. Jag njuter av hennes tokiga upptåg och hennes egenheter. Jag njuter av världens bästa, vackraste, goaste, mest speciella lilla Julia!


Epilepsiforskningen på staffordshire bullterrier behöver vår hjälp! Läs mer: http://www.ssbtk.net/epilepsi.html

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards