När ens hund drabbas av en obotlig sjukdom händer nånting i relationen med hunden... Helt plötsligt uppskattar och NJUTER man av de små små sakerna i vardagen tillsammans, saker som man tidigare tagit för självklart och inte reflekterat speciellt mycket över. Att bara sitta ute i solen och iaktta en lycklig Julia känns... ja, stort! Och lyckokänslan infinner sig även hos mig. Min älskade vackra Prinsessa!

Så ni får helt enkelt stå ut med en lång bildkavalkad bestående av dagens skörd av Julia-bilder :-)

såg det ut så här hos kennel Garpenborg på Gamla Bromstensvägen!

Maria hittade den här bilden i sina gömmor ikväll - lilla Julia med sina sju tjocka, feta och ack så söta Z-valpar :-)

Bilden frammanar många minnen och känslor, både glädje och sorg. Jag tänker på min älskade Nicolaij som lämnade oss 10 dagar innan de här små underverken föddes... Jag tänker på lille Ian som aldrig fick bli vuxen pga en svårläkt knäfraktur, och framförallt på fina Azta som somnade in i tisdags pga sin epilepsi...
Självklart tänker jag också på de som finns kvar, och är oerhört stolt och glad över Nosa, Zelma, Zören, Hedda och charmige och mycket speciella Malte - många kramar till er alla från "mormor" & mamma Julia :-)

Ja, så kan man karaktärisera Miss Julias mående den senaste tiden. Mestadels upp dock, måste jag nog tillstå, trots att jag i fredags morse kände något helt annat...

Efter medicinhöjningen i april har hon bara mått bättre och bättre och många gånger så riktigt otroligt bra att jag funderat på om hon regredierat till unghundsstadiet! Hon har blivit pigg, busig, gladare, mer alert och på G - som förr. Även kroppsligt har hon kommit tillbaka starkt de senaste månaderna - de fysiska attributen från Prinsessans glans dagar är på väg tillbaka, sakta men säkert :-)

Men så kommer bakslaget... När man är som mest positiv och känner så starkt "det här fixar sig!"...

Mitt Lilla Hjärta fick flera anfall på raken i fredags morse, jag ringde veterinären och åkte in med henne på förmiddagen. I bilen på väg in fick hon ytterligare ett och... jaaa.... När vi väl var framme var jag helt inställd på att det var dags.......

Som vanligt när Miss J är hos doktorn måste hon ju visa sig från sin allra bästa (och vackraste!) sida - dvs ställa sig i utställningspose på bordet och slänga bakbenen lite chict tillrätta, upp med nästan i vädret, för att sedan när hon är klar studsa runt på golvet och klappra med käftarna i typisk "jagärsålycklig-Julia-stil" ;-)

Prover togs och veterinären ansåg att det inte fanns någon som helst anledning att inte höja medicinen ytterligare. Hon har bara mått bättre och bättre efter senaste höjningen och har inte påvisat några negativa biverkningar av medicinen. Ingen blev väl lyckligare över det än jag! Nu blir det alltså medicinhöjning och även kostomläggning och dessutom härligt försommarväder - så nu hoppas vi igen!

Framemot kvällskvisten lade jag ett blodspår åt Igor, men förvirrad som jag var efter dagens påfrestningar hade jag glömt att jag skulle jobba :-/ Spåret blev liggande över natten vilket inte alls var meningen och jag ville inte låta lillpojken gå ett spår med så pass lång liggtid, färsking på viltspårsarbetet som han är. Gick runt lite irriterat här hemma när jag kom hem från jobbet på morgonen, tänkte på spåret och den värdefulla skanken som bara låg där. "Äh, Julia får testa!" tänkte jag.

Sagt och gjort... Upp i skogen begav vi oss, och efter Julia följde jag när hon samlat, med lagom fart, fokuserat och helt klockrent tog hela spåret som en fullfjädrad eftersökshund - bara ett dygn efter fredagens anfall! Jag stod där med tårar i ögonen efteråt... Underbart duktiga Julia, som dessutom inte gått blodspår på säkert minst ett år!